Hedendom

Som nämnts i tidigare betraktelser antyder ordet "religion" gärna att utövarna på något sätt har en gemensam och någorlunda likriktad uppfattning om det de säger sig tro på eller de ritualer de utför.

Detsamma gäller naturligtvis namn på enskilda religioner eller vad man väljer att kalla det. I ordet "kristendom" ligger en uppfattning att alla som bekänner sig till denna religion har vissa uppfattningar de är överens om.

Detsamma gäller för Islam. Bägge dessa stora religioner har så kallade trosbekännelser, där utövarna bekänner sin grundläggande uppfattning inför sig själva och sin gud. Trosbekännelserna kan visserligen se lite annorlunda ut från språk till språk eller plats till plats eller grupp till grupp, men innehåller ändå ungefär samma saker.

För en enkel hedning kan detta ibland vara svårt att förstå. Att konstruera en hednisk trosbekännelse är svårt, liksom att identifiera en gemensam uppfattning som alla hedningar delar.

Man kunde tro att själva "månggudadyrkan" skulle ligga närmast till hands, men även om man erkänner många gudar kanske man inte aktivt dyrkar allihop, eller ens många av dem. Ett "erkännande" av många gudar skulle kanske fungera, men då uppstår problem med dem som tror att alla gudomar är "representationer" eller "manifestationer" för en eller ett par "riktiga" gudomar.

Ändå talar många om "hedendom" som samlande begrepp för hedningar. De kanske söker den gemenskap och sammanhållning som finns hos religioner med trosbekännelser och rentav dogmer, eller tror att det är just så som religion skall vara, eftersom de inte vet om något annat. Eller så har de helt andra skäl.

Vissa går till och med så långt att de med myndig stämma (dogmatiskt) deklarerar vad som är hedniskt och vad som inte är det, hur hedningar tror och inte tror, och därmed har en tydlig definition av vad "hedendom" är.

Som i tidigare betraktelser kanske det är på sin plats att titta på själva ordet "hedning" och adjektivet "heden" som inte används så mycket längre utan verkar ha ersatts med det mer modernt klingande "hednisk".

Det troligaste ursprunget av ordet är att det faktiskt är en avledning av ordet "hed", som i öde eller icke bebyggd mark. De första kristna i det germanska språkområdet ville väl härmed antagligen göra gällande att de icke-kristna på något sätt representerade ödemarken, emedan kristendomen representerade civilisationen.

Eftersom uppfattningen om vad som är bra och dåligt med civilisation och ödemark torde ha svängt något på tusen år, eller rentav de senaste hundra åren, är det kanske inte fel att närmast hålla med om detta, möjligen i modifierad form. Det hedna, det hedniska, står för det naturliga, det oförstörda, det ursprungliga, emedan det kristna står för det onaturliga, det förstörda och det konstruerade.

Att då stänga in det hedna, det hedniska, i en -dom och sätta upp gränser för vad som är hedet, hedniskt, och vad som inte är det, det framstår för den här hedningen som att göra det till något konstgjort, och därmed förstöra det naturliga.

För den här enkle hedningen är det hedna, det hedniska, i stället det som inte låter sig skrivas ned i bok, det som inte låter sig ramas in med dogmer, det som inte låter sig förstöras med bekännelser. Man kan förvisso skriva ner vad en hedning tror och uppfattar, men det gör inte att det blir allmängiltigt. Och därmed heller ingen -dom.

Gudadyrkan

Polyteism är ett grekiskt ord som kan översättas med månggudadyrkan. Andra varianter är förstås monoteism, ateism och panteism, den förste dyrkan av en gud (men fortfarande en individ-gudom), den andre ingen dyrkan alls, och den siste dyrkan av världen som en gudomlig entititet. Ateism och monoteism har dessutom kommit att innebära förnekande av (andra) gud(ar), vilket kanske egentligen inte ligger i själva orden.

Teism borde därför betyda gudadyrkan, lite vagt uttryckt så där. Detta ord har dock kommit att beteckna de former av gudadyrkan som inte är panteism.

Eftersom dessa betydelseglidningar lätt kan leda till begreppsförvirring, och för att grekiska ord med dito för- och efterled ändå inte är särskilt levande och formbara för icke-greker, föreslår därför denne enkle hedning att de svenska orden, gudadyrkan, månggudadyrkan, engudsdyrkan*, världsdyrkan, ickedyrkan och gudsförnekare eller gudaförnekare används. Det löser dessutom problemet med begreppet religion, som tidigare diskuterats; gudadyrkan med eventuella förled antyder inga krav på sammanhängande eller system, utan talar bara om just själva dyrkan.

Fast det är kanske med sammanhängande och system som med dogmer. En del människor tycker väl helt enkelt att det är enkelt med ett sammanhängande system att skjuta in (eller ner?) sina funderingar i, inte minst för att då uppleva gemenskap med andra människor, som per definition "tror på samma sak".

Men vad vet jag, jag är bara en enkel hedning.

*Förledet en- kanske framstår som något överflödig i sammanhanget, då entalets genitiv (-s) används i stället för flertalets (-a), men inkluderas ändå här för tydlighets skull.

Religion

Religion kommer av det latinska ordet religio som kan betyda "förpliktelse" eller "samvete" och är bildat på verbet religare som betyder "binda fast". Som det används i europeiska språk betecknar det ofta ett "sammanhängande trossystem", vad det nu innebär, ofta kännetecknat av tron på en eller flera gudomar.

Problematiskt i sammanhanget blir förstås orden "sammanhängande" och "trossystem". När är en tro ett system, och när blir detta system sammanhängande? Vad innebär dessa begrepp egentligen? 

För att anknyta till betraktelsen om dogmer kan man fråga sig om dogmer är ett krav i sammanhanget, antingen för att bilda ett system av tro, eller för att göra detsamma sammanhängande.

Svaren på dessa frågor ligger som vanligt bortom en enkel hednings horisont, liksom frågan om den här hedningen, eller någon annan hedning för den delen, per definition är religiös eller inte.

Vem vill följa dogmer?

Ordet dogm kommer från grekiskans "dogma", som betyder mening, beslut, eller lärosats, och är bildat på "dokein", som betyder tänka, tro, eller mena.

Spännande nog innebär just dogm, eller dogma som det ofta skrivs numera efter engelsk påverkan (men fortfarande med maskulint flertal, -er), att man inte tänker.  Tvärtom är en dogm en grundläggande lärosats vars riktighet inte skall ifrågasättas, utan hållas för sanning oavsett situation. Exempel på dogmer är kristna budord, muslimsk sharia, och andra regler som skall accepteras och åtlydas utan tvekan.

Det intressanta ligger naturligtvis inte i vilken gudom eller människa som anses ha deklarerat dogmen, utan i dess ställning som oifrågasättbar.

I grunden torde det handla om ett enkelt ställningstagande. Antingen väljer man att tänka inför varje situation man ställs inför, eller så väljer man att acceptera en enkel uppsättning regler som man applicerar på alla situationer. Väljer man det föregående löper man risk att få mindre gjort, särskilt om man tycker att det är besvärligt att tänka. Väljer man det senare får man kanske mer gjort, men man kanske gör saker som man efteråt inser inte var så bra. Fast om man följer dogmen kanske man ändå anser att det var bra, fast det inte var det.

Hur en rationell människa kan välja att följa dogmer kan lätt framstå som obegripligt. Frågan har ställts av hedningar, agnostiker, ateister och andra alltsedan de första dogmerna visade sina fula trynen.

Den här hedningen ställer frågan igen, men hyser ingen förtröstan om att få svar.