Huvudbonader

När jag gick i skolan fick man inte ha keps på sig på lektionerna. Det var ibland svårt för mig att förstå varför, men jag tror att jag till slut accepterade det som ett slags kulturell regel: Man har inte huvudbonad inomhus. Denna regel har jag förstås stött på även senare, och än idag tar jag av mig mössan, liksom reflexmässigt, när jag kommer in någonstans.

Huruvida dagens skolbarn får ha huvudbonad vet jag inte riktigt, men jag erfar i media att det finns en önskan från politiskt håll att man inte skall få bära traditionella huvudbonader från andra kulturer i svenska klassrum. Argumenten för detta är dock inte desamma som jag alltid har upplevt att mitt gamla mössförbud vilade på, alltså en ren kulturell grund, utan i stället målas en bild upp av hur svårt det är att kommunicera med någon vars ansiktsuttryck man inte ser. Att denna syn hävdas starkast av en man som har ungefär lika talande mimik som en påskö-staty ger hela situationen ett visst humorvärde.

I efterhand tycker jag väl att mössförbudet var ganska harmlöst. Det stod inte i konflikt med några kulturella regler eller normer jag hade med mig hemifrån, och i ärlighetens namn ville jag nog mest provocera genom att behålla kepsen på. Man kan, och bör, förstås ifrågasätta den kulturella norm som säger att man inte har mössa inomhus, men någon kulturell konflikt uppstod faktiskt inte. I niqab-fallet gör det ju dock det, eftersom det finns ett närmast dogmatiskt påbud hos vissa grupper att skyla ansiktet.

För bara några månader sedan figurerade en grupp som protesterade mot ett moskébygge invid Ramberget i Göteborg i media. Argumenten som framfördes där verkade på ytan sakliga; man hävdade att byggnaden skulle störa parkmiljön. I själva verket är bygget planerat nedanför parken, vid vägen, där knappast någon människa njuter av parkmiljön, och det framkom snart att sakargumenten var ett tämligen taffligt försök att dölja den egentliga anledningen: Gruppen i fråga tycker inte om muslimer.

Det är lätt att spekulera i samband. Har det politiska kravet uppkommit för att man ogillar muslimer? Nej, det är nog inte så enkelt. Där mosképrotestgruppen är pinsamt uppenbar med sin smutsbruna färg tror jag snarare att viljan att förbjuda niqab är ett missriktat försök att visa medmänsklighet. Man ser niqab-bärande som ett uttryck för förtryck och man till varje pris sätta stopp för användandet, och detta verkar vara en bra metod.

Huruvida niqab-bärande är förtryck eller inte hör dock inte till frågan framför ögonen. Till syvende och sist har vi nämligen ett antal människor som vill bära niqab. Inte för att provocera, som jag ville göra med kepsen, utan för att det är en del av deras kultur.

Sist jag kollade har vi inga lagar i det här landet som reglerar kultur. Inga recept på köttbullar delas ut vid gränsen och inga kurser i julfirande är obligatoriska för att få uppehållstillstånd. Tack och lov, hoppas jag att de flesta säger, hedning som ateist, kristen som muslim.

En enkel hedning har svårt för dogmer, och tänker just därför inte försöka förbjuda andra att följa dylika. Det gäller såväl regler huggna i sten som huvudbonader.

Föreställningsvärld

Ordet föreställningsvärld är värt lite extra uppmärksamhet.

Enligt Nationalencyklopedin betyder detta följande:

helt system av idéer och uppfattningar hos individ el. inom viss lära e.d. {SYN.idévärld 2}: den kristna ~en

Det kanske inte låter så märkvärdigt, men jag vill hävda att det är något alldeles särskilt med detta ord. Om vi försöker fjärma oss en stund från encyklopedins torra språk finner vi nämligen att ordet är en tämligen neutral beskrivning av vad en människa uppfattar om verkligheten kring henne, hur hon föreställer sig universum.

Detta låter sig icke begränsas till religion, trosuppfattning eller gudadyrkan. Tvärtom kan ordet användas för att beskriva en rent vetenskaplig hålling till verkligheten: man föreställer sig hur saker och ting fungerar utefter hur kemiska experiment har utfallit, eller hur en fysikalisk formel söker beskriva ett fenomen som kan iaktagas. Samtidigt kan man med ordet beskriva hur en kristen människa uppfattar livet efter döden, eller hur en hednisk människa uppfattar det som händer när hon gör en gudaåkallan.

Detta neutrala förhållningssätt är vad som gör ordet anmärkningsvärt. Samma uppslagsverk som beskriver ordet slikt ovan anger också den engelska motsvarigheten till notional world eller world of imagination, som naturligtvis inte har ens liknande konnotationer, då bägge dessa två begrepp på något sätt antyder att det man föreställer sig är inbillat, felaktigt eller åtminstone bara vagt uppfattat.

Man kan naturligtvis tycka vad man vill om vad som är verkligt eller inte, men alldeles oavsett kan man använda detta ord utan att ställa sig till döms över någon annan människa och hennes bild av verkligheten.

För en enkel hedning betyder detta väldigt mycket: Att i ett enda ord ha ett uttryck för en människas samlade uppfattning av världen utan att för den sakens skull komma med några antydningar om huruvida uppfattningen är korrekt eller inte.

Könsneutrala äktenskap

Idag är det den den 1. maj 2009, den första dagen två personer av samma kön kan ingå äktenskap i Sverige.

Alf och Johan passar på direkt. Grattis!

En enkel hedning kan ju dock inte låta bli att vara något skeptisk till den nya lagen. Inte för att den gör äktenskap könsneutrala, utan för att den behåller Svenska Kyrkans prästers implicita rätt att lagviga människor.

Människor idag uppfattar inte nödvändigtvis äktenskapet som något religiöst eller dogmatiskt, utan snarare som ett löfte mellan två människor: att älska och hysa omsorg för varandra hela livet, eller vidare ändå, om man är av sådan uppfattning.

Dagens lag väcker naturligtvis reaktioner i såväl så kallad "gammelmedia" som i bloggosfären, och inget konstigt med det. Detta är en kär fråga (som sig bör) för de flesta, vare sig man uppfattar det som ett dogmbrott eller som en tvist om huruvida vissa människors kärlek är värd mindre än andras.

Juridiskt sett är det svårt att hitta några filosofiska problem: Äktenskapet reglerar arv vid den ena partens frånfälle, både till eventuella barn och till den andra parten. Det reglerar även bodelning vid eventuell skilsmässa.

Kvarstår då alltså dogmatiska invändningar, om man vill hitta några problem: "Naturligtvis är det en lögn och illusion att de skulle vara gifta "på riktigt" eftersom det var mellan man och kvinna som Gud instiftade äktenskapet." skriver Christer Ågren i sin blogg, länkad från artikeln om Alf och Johan i SvD. Christer Ågren är alltså av uppfattningen att ett könsneutralt äktenskap bryter mot den dogm hans religion har satt upp: att äktenskapet är förbehållet man och kvinna.

Det får han tycka. Såväl religions- som åsikts- och yttrandefrihetslagar garanterar honom detta, och även om det ibland kan vara svårt att förstå vilken av dessa lagar som bör användas för att legitimera uttalanden eller handlingar framstår det som tämligen centralt för dem allihop att Christer Ågren får tycka och uttrycka sig precis så här.

Det sätter dock också fingret på ett av problemen: Christer Ågrens religion, om än den består av många fraktioner och indelningar, är tveklöst den religion som har mest makt och inflytande i Sverige idag. Bra, tycker kanske Christer Ågren. Mindre bra, tycker kanske icke-kristna. Hur det än är med den saken åtnjuter ändock Svenska Kyrkans präster implicit rätt att lagviga människor. Från och med idag måste de då antagligen lagviga även personer av samma kön, eftersom samkön inte längre är ett hinder för äktenskap. Det tycker kanske Christer Ågren och även mången präst är ett problem, eftersom det i någon mening strider mot prästernas rätt till religions-, åsikts- och yttrandefrihet.

Och det gör det ju, om man ser äktenskapet som något religiöst och dogmatiskt instiftat.

Men nu var ju inte äktenskapet något religiöst och dogmatiskt instiftat. I alla fall inte i juridisk mening. Vad Christer Ågren och hans vänner tror är ju deras angelägenheter; det juridiska äktenskapet har icke med religion att göra.

Därför är det helt orimligt att Svenska Kyrkans präster framledes få behålla sin implicita rätt att lagviga människor, oavsett hur många Biblar de svär på att lagviga även personer av samma kön.

Hedendom

Som nämnts i tidigare betraktelser antyder ordet "religion" gärna att utövarna på något sätt har en gemensam och någorlunda likriktad uppfattning om det de säger sig tro på eller de ritualer de utför.

Detsamma gäller naturligtvis namn på enskilda religioner eller vad man väljer att kalla det. I ordet "kristendom" ligger en uppfattning att alla som bekänner sig till denna religion har vissa uppfattningar de är överens om.

Detsamma gäller för Islam. Bägge dessa stora religioner har så kallade trosbekännelser, där utövarna bekänner sin grundläggande uppfattning inför sig själva och sin gud. Trosbekännelserna kan visserligen se lite annorlunda ut från språk till språk eller plats till plats eller grupp till grupp, men innehåller ändå ungefär samma saker.

För en enkel hedning kan detta ibland vara svårt att förstå. Att konstruera en hednisk trosbekännelse är svårt, liksom att identifiera en gemensam uppfattning som alla hedningar delar.

Man kunde tro att själva "månggudadyrkan" skulle ligga närmast till hands, men även om man erkänner många gudar kanske man inte aktivt dyrkar allihop, eller ens många av dem. Ett "erkännande" av många gudar skulle kanske fungera, men då uppstår problem med dem som tror att alla gudomar är "representationer" eller "manifestationer" för en eller ett par "riktiga" gudomar.

Ändå talar många om "hedendom" som samlande begrepp för hedningar. De kanske söker den gemenskap och sammanhållning som finns hos religioner med trosbekännelser och rentav dogmer, eller tror att det är just så som religion skall vara, eftersom de inte vet om något annat. Eller så har de helt andra skäl.

Vissa går till och med så långt att de med myndig stämma (dogmatiskt) deklarerar vad som är hedniskt och vad som inte är det, hur hedningar tror och inte tror, och därmed har en tydlig definition av vad "hedendom" är.

Som i tidigare betraktelser kanske det är på sin plats att titta på själva ordet "hedning" och adjektivet "heden" som inte används så mycket längre utan verkar ha ersatts med det mer modernt klingande "hednisk".

Det troligaste ursprunget av ordet är att det faktiskt är en avledning av ordet "hed", som i öde eller icke bebyggd mark. De första kristna i det germanska språkområdet ville väl härmed antagligen göra gällande att de icke-kristna på något sätt representerade ödemarken, emedan kristendomen representerade civilisationen.

Eftersom uppfattningen om vad som är bra och dåligt med civilisation och ödemark torde ha svängt något på tusen år, eller rentav de senaste hundra åren, är det kanske inte fel att närmast hålla med om detta, möjligen i modifierad form. Det hedna, det hedniska, står för det naturliga, det oförstörda, det ursprungliga, emedan det kristna står för det onaturliga, det förstörda och det konstruerade.

Att då stänga in det hedna, det hedniska, i en -dom och sätta upp gränser för vad som är hedet, hedniskt, och vad som inte är det, det framstår för den här hedningen som att göra det till något konstgjort, och därmed förstöra det naturliga.

För den här enkle hedningen är det hedna, det hedniska, i stället det som inte låter sig skrivas ned i bok, det som inte låter sig ramas in med dogmer, det som inte låter sig förstöras med bekännelser. Man kan förvisso skriva ner vad en hedning tror och uppfattar, men det gör inte att det blir allmängiltigt. Och därmed heller ingen -dom.

Gudadyrkan

Polyteism är ett grekiskt ord som kan översättas med månggudadyrkan. Andra varianter är förstås monoteism, ateism och panteism, den förste dyrkan av en gud (men fortfarande en individ-gudom), den andre ingen dyrkan alls, och den siste dyrkan av världen som en gudomlig entititet. Ateism och monoteism har dessutom kommit att innebära förnekande av (andra) gud(ar), vilket kanske egentligen inte ligger i själva orden.

Teism borde därför betyda gudadyrkan, lite vagt uttryckt så där. Detta ord har dock kommit att beteckna de former av gudadyrkan som inte är panteism.

Eftersom dessa betydelseglidningar lätt kan leda till begreppsförvirring, och för att grekiska ord med dito för- och efterled ändå inte är särskilt levande och formbara för icke-greker, föreslår därför denne enkle hedning att de svenska orden, gudadyrkan, månggudadyrkan, engudsdyrkan*, världsdyrkan, ickedyrkan och gudsförnekare eller gudaförnekare används. Det löser dessutom problemet med begreppet religion, som tidigare diskuterats; gudadyrkan med eventuella förled antyder inga krav på sammanhängande eller system, utan talar bara om just själva dyrkan.

Fast det är kanske med sammanhängande och system som med dogmer. En del människor tycker väl helt enkelt att det är enkelt med ett sammanhängande system att skjuta in (eller ner?) sina funderingar i, inte minst för att då uppleva gemenskap med andra människor, som per definition "tror på samma sak".

Men vad vet jag, jag är bara en enkel hedning.

*Förledet en- kanske framstår som något överflödig i sammanhanget, då entalets genitiv (-s) används i stället för flertalets (-a), men inkluderas ändå här för tydlighets skull.

Religion

Religion kommer av det latinska ordet religio som kan betyda "förpliktelse" eller "samvete" och är bildat på verbet religare som betyder "binda fast". Som det används i europeiska språk betecknar det ofta ett "sammanhängande trossystem", vad det nu innebär, ofta kännetecknat av tron på en eller flera gudomar.

Problematiskt i sammanhanget blir förstås orden "sammanhängande" och "trossystem". När är en tro ett system, och när blir detta system sammanhängande? Vad innebär dessa begrepp egentligen? 

För att anknyta till betraktelsen om dogmer kan man fråga sig om dogmer är ett krav i sammanhanget, antingen för att bilda ett system av tro, eller för att göra detsamma sammanhängande.

Svaren på dessa frågor ligger som vanligt bortom en enkel hednings horisont, liksom frågan om den här hedningen, eller någon annan hedning för den delen, per definition är religiös eller inte.

Vem vill följa dogmer?

Ordet dogm kommer från grekiskans "dogma", som betyder mening, beslut, eller lärosats, och är bildat på "dokein", som betyder tänka, tro, eller mena.

Spännande nog innebär just dogm, eller dogma som det ofta skrivs numera efter engelsk påverkan (men fortfarande med maskulint flertal, -er), att man inte tänker.  Tvärtom är en dogm en grundläggande lärosats vars riktighet inte skall ifrågasättas, utan hållas för sanning oavsett situation. Exempel på dogmer är kristna budord, muslimsk sharia, och andra regler som skall accepteras och åtlydas utan tvekan.

Det intressanta ligger naturligtvis inte i vilken gudom eller människa som anses ha deklarerat dogmen, utan i dess ställning som oifrågasättbar.

I grunden torde det handla om ett enkelt ställningstagande. Antingen väljer man att tänka inför varje situation man ställs inför, eller så väljer man att acceptera en enkel uppsättning regler som man applicerar på alla situationer. Väljer man det föregående löper man risk att få mindre gjort, särskilt om man tycker att det är besvärligt att tänka. Väljer man det senare får man kanske mer gjort, men man kanske gör saker som man efteråt inser inte var så bra. Fast om man följer dogmen kanske man ändå anser att det var bra, fast det inte var det.

Hur en rationell människa kan välja att följa dogmer kan lätt framstå som obegripligt. Frågan har ställts av hedningar, agnostiker, ateister och andra alltsedan de första dogmerna visade sina fula trynen.

Den här hedningen ställer frågan igen, men hyser ingen förtröstan om att få svar.